Den odemokratiska lobbygruppen

Lite mindre än 100 år efter att det 13 tillägget skrevs, författades de mänskliga rättigheterna, av FN i syfte att skydda människor från förtryckande regimer och omänsklig behandling. I den första artikeln av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna står det följande: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Med förutsättningen att en anser att en inte ”handlar gentemot varandra i en anda av gemenskap” när den amerikanska medborgare blir frihetsberövad med ekonomisk vinning som syfte, ska jag nu bevisa att den amerikanska staten använder det trettonde tillägget för att bryta mot människans mest grundläggande rättighet.

USA:s odemokratiska konstitution är alltså inte det enda som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Hela den amerikanska statsmakten bryter indirekt de mänskliga rättigheterna genom att tillåta stora företag vara med i lobbygrupper som kan påverka lagstiftning i de olika delstaterna. En sådan lobbygrupp är ALEC, kort för American Legislative Echange Council. ALEC består och har bestått av väldigt många och stora företag som Walmart, UNICOR (federal prison Industries), CCA (Corporation of America), diverse läkemedelsföretag och tobaksföretag. Poängen med ALEC är att företagen tar fram förslag på motioner och ger dem till sina regionala politiker, framförallt republikaner. Motionerna skrivs självfallet i syfte att gynna företagen som föreslår dem, med målet att tjäna så mycket pengar som möjligt på den föreslagna lagen. Företagen röstar om motioner tillsammans med de republikanska politikerna, som sedan granskar motionerna och gör dem till lagar. Följdfrågan blir såklart om det är lämpligt att företagstoppar och politiker borde vara i samma klubb och föreslå lagar utan att konsultera den amerikanska medborgaren.

”Three strike” lagarna är väldigt kända lagar som kom att existera tack vare ALEC under Bill Clintons ämbetsperiod. Lagarna innebär, att den som tidigare är dömd för två brott per automatik blir dömd till mellan 25 och livstids fängelse efter en tredje dom. Under Clintons presidentcykel är det värt att nämna att mer amerikaner kastades i fängelse än under någon annan ämbetsperiod, trots att brotten inte ökade markant. CCA föreslog ”Three strike” lagarna till ALEC som röstade ja till motionen som sedan blev en lag som Clinton förespråkade. Det enda syftet att lagen stiftades var att CCA (som driver de största fängelserna i USA) skulle få en stadig tillströmning av fångar i syfte att generera så mycket vinst till aktieägarna som möjligt. Tack vare ALEC blev CCA ledare inom fängelseindustrin i USA, som idag genererar intäkter värda flera miljarder. ALEC profiterar alltså på att få så många fängelsedomar som möjligt och påverkar ett hel suverän nations brottspolitik i syfte att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Ingen borde kunna argumentera för att den ekonomiska vinningen sker i syfte att öka ”gemenskapen” i det amerikanska samhället. Gemenskapen, anser jag, syftar till att en alltid ska arbeta för gruppens fördel, och inte för egenintressen, som exempelvis ekonomisk vinning för ett företag.

Källförteckning:

(The New Jim Crow: Mass Incarceration in the Age of Colorblindness, Michelle Alexander, 2010)

goo.gl/0Y0D1Z (The 13:th Amendment, dokumentären)

Källkritik av Michelle Alexander och hennes bok: Michelle Alexander är en författare och en förespråkare av våra medborgerliga rättigheter; läs mänskliga rättigheter. Hon skrev boken ”the new Jim Crow år 2010 vilket innebär att källan är relativt ny och alltså inte har ett problem med tidskriteriet för vår källkritiska analys. Michelle har studerat juridik vid Stanford universitetet i USA och arbetat som underordnad till Harry Blackmun; Harry var domare på den amerikanska högsta domstolen. Michelles bok har fått NAACP bild priset år 2011 vilket ökar bokens trovärdighet eftersom boken är uppmärksammad av prisinstitutioner. Därför anser jag att boken inte, enligt källkritikens tendenskriteriet, har någon tendentiöst problem.

Källkritik av dokumentären: Ava Duverney (dokumentärens regissör) är utbildad. Dokumentären är en trovärdig källa eftersom det har blivit nominerad till diverse priser. En kan därför också dra slutsatsen att Ava DuVerneys dokumentär inte har någon tendensproblematik då de institutioner som ger ut de priser dokumentären har blivit nominerad till, har en oberoende ställningstagande till vad som sägs i den.